Gick på morgonpromenad i dag. Frosten hade pudrat världen vit. Den frusna halmen knastrade under fötterna när jag gick över åkrarna till ett favorit ställe nära oss. Älskar att gå dit inga vägar leder. Kanske en metafor för livet, vill inte gå längs den utstakade vägen, vill gå dit hjärtat leder mig.
Rönnbären är som röda rubiner. Fåglarna kvittrar och festar loss på bär buffén.
Ser det vackra i det enkla. Vill fånga varje ögonblick på näthinnan.
När jag kisar upp mot skyn och ser träden som är utsmyckade känner jag den flyktiga lyckan i stunden. Just då när jag kunnat släppa alla andra tankar, då känner jag nuet.
Jag tar tag i stunden, suger i mig allt det vackra. Tankar de sista solstrålarna för jag vet att snart kommer de långa mörka dagarna. Jag vill frysa tiden, stanna kvar. Men jag vet att stunden är flyktig, det är dags att gå hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar