Färg från hjärtat och julkänslor

 Jag har förälskat mig i en färg som sakta smugit sig på, färgen är Guldockra. 

De började med en höstkappa som jag köpte för 7 år sedan, den är fortfarande min favorit.

Sedan har det smittat av sig. Men de är först nu ca. 7 år senare som jag inser att den här färgen är jag. När man slutar följa trender och istället följer hjärtat faller saker sig mera naturligt. Man lurar inte sin hjärna att tro att man gillar en färg för att någon månad senare avsky den för att den är så himla otrendig. 

Guldockran är för mig en värmande färg, som sprider glädje.

 Till och med vår katt Bullen är i guldockra brun ton. Men han gillar vi mest för att han är så kramgo och snäll.

 Fördelen med att ha ett gammalt hus som man renoverar sakta är just att man får leva in sig i huset för att känna vad som känns rätt och hur man vill ha det i längden.

Så när jag målade skafferidörren (som vi aldrig tidigare målat) med färgen Guld gul av Ottossons linoljefärg (köpt från Lundagård), kändes det som att ytterligare en pusselbit föll på plats.

Ett varv återstår att måla, sen är dörren klar. Men jag älskar redan resultatet.

Börjar förresten känna julkänslor. 

Nu talar jag inte om den där stressiga, hektiska, städa frenetiskt, bak maraton, klappstressande julen. 

Den är inte välkommen hit. 

Jag känner av den där fridfulla, rofyllda julen, när smakerna av kanel och kardemumma, doften av en gran och ett bivaxljus sprider sig genom rummet. 

Känslan i de frusna fötterna när man drar på sig yllesockorna och tänder en brasa. 

Sen sitter man där framför och brasan och värmer sig med en kaffekopp som man kryddat med kardemumma och kanel. 

Ni vet den känslan?

 Den har jag nu!